Lördagen den 30e oktober är en dag som kommer att gå till historien som en av de sjukaste i Black Snappers historia. Här kommer en kort sammanfattning..
Dagen började klockan 12 med att sex förväntansfulla spelare och ledare samlades vid Kista Galleria för att inhandla årets matchtröjor. En lätt uppgift som skulle vara över på någon timme med tryck och allt. Humöret var på topp när man med huvudet högt steg in i dagens första (men långt från sista) affär.
Efter en stund fastnade vi för designen hos några t-shirts när vi stod och valde. Var det själva tröjorna vi fastnade för? Eller var det namnet, "SOC TUNER FUNC TEE"? Frågar man Anders var det nog mer det senare. Anders visade på fina ledaregenskaper lite senare när han frivilligt tog på sig ansvaret att betala för samtliga 18 t-shirts + en kaptensbindel. Ett köp som sammanlagt gick på 1807:- och tjugo minuters vikning för den stackars tjejen bakom disken som Anders gjorde sitt bästa för att underhålla under tiden, med prat om vädret och annat aktuellt.
Till slut var vi ändå ute ur Stadium, och Anders verkade mest lättad, men fortfarande lite oroad. Trodde verkligen tjejen i kassan att alla t-shirts var till honom? Aja, nästa uppgift var att fixa tryckfärg. Att det skulle vara den enklaste uppgiften under dagen tvivlade ingen på. Men det var ungefär vid den här tidpunkten allt började gå emot den fortfarande glada gruppen.
Vart skulle man då få tag på färgen? Anders och Sebbe visste exakt vart man skulle gå för att skaffa färg. Blå Huset! Så efter viss orientering ut ur köpcentrumet hittades till slut vägen mot det efterlängtade blå huset. Under promenaden som följde fick många livshistorier höras och man fick dessutom se världens minsta(?) basketplan. Tobias och Patrik hoppade genast på diskussionen och berättade med fasa i rösten om deras barndoms basketplan där det fanns ett stängsel rakt över planen. Lite scary men gruppen lät sig inte avskräckas utan fortsatte med stolta steg mot Blå Huset.
Efter flera genvägar och omvägar såg man då till slut ett blått hus vid horisonten. Steglängden ökades undermedvetet och snart stog hela gruppen inne i den lilla affären och letade efter färg (förutom Tobbe, som hade hittat Pippis Villa Villerkulla mitt i affären). Till slut fick vi ge upp och inse att det inte fanns den färg vi letade efter. Vad vi fick se var istället färgen som skulle förfölja oss resten av dagen.
Vad skulle man göra nu? Man diskuterade länge utanför pingstkyrkan, och kanske det var med guds hjälp man till slut kom fram till att Hobbex i IKEA ju har det mesta. Beslutet var taget och man gav sig mot Sollentuna C för andra (men inte heller här sista) gången denna dag. Självklart gick bussen mot Barkarby inte på lördagar. Det fick istället bli en chansning på att återigen ta sig till Kista, för att därifrån föröka hitta en buss till IKEA.
När vi steg på bussen konstaterade jag att redan hade 50 spänn gått åt till att bara åka buss, efter ett antal borttappade biljetter. Med ett svagt muttrande om vad jag hellre skulle göra för pengarna slängde jag upp ännu en tjuga till chaffisen. Mackan hade sitt eget sätt att lösa det problemet, genom att leta upp en barnvagn, eller pensionär, eller vadsomhelst som bara kan antas behöva hjälp att gå på genom bakdörren.
I Kista hittade vi rätt buss ganska snabbt och drog iväg mot IKEA. Självklart skulle bussen inte stanna vid området utan istället fick vi glatt hoppa av en dryg halvtimmes promenad från målet. Inga sura miner ändå, och flera blev fascinerade av att få se två flygplanslandningar vid flygfältet i närheten.
Till slut steg vi in genom portarna på IKEA efter att ha misslyckats i en annan stor färgaffär. Ett misslyckande var det iofs inte för alla, speciellt inte för Anders som glad gick därifrån med en nyinköpt daimglass som skulle räcka en lång tid framöver.
Så fort vi kom in i den stora IKEA-byggnaden kände vi att något var fel. Den annars hemtrevliga färgdoft som brukade möta en var spårlöst borta, och Patrik som tydligen vart på IKEA ett antal gånger lade märke till att skylten utomhus för Hobbex var spårlöst försvunnen. Han gick med bestämda steg upp för den för dagen avstängda rulltrappan rundade graciöst reklamskyltarna och stegade fram mot den igenmurade reklamen bara för att hitta en ny skylt som sa:
"Kedjan Hobbex har upphört. Vi heter nu Panduro och finns i Solna"
Mackan tittade lite nervöst omkring sig innan han slängde en blick på färgburken han hade i väskan. Ja, det stod Panduro på den också. Nu var det bara att försöka göra det bästa av situationen så vi gick efter en kort paus i pysselhörnan i en bokaffär mot restaurangavdelningen i andra delen av IKEA. På vägen fick Tobbe med flera uppleva ett av dagens stora I-landsproblem då bankomaten bara hade 500-lappar.
Framme vid disken stod det snabbt klart att korv var maten för dagen då 83,3% av laget köpte denna snabbmat. Bara Tobbe stod på sig med att köpa en godisblandning. Något som han senare skulle ångra då det mesta gick till hans lagkamrater. Men Tobbe tog dej med en klackspark och insåg att det var hans öde som lagkapten. Och kapten visste han att han var. Om han någon gång skulle glömma bort det var det bara att snegla ner på högra överarmen där kaptensbindeln suttit sedan imorse.
Efter några incidenter med ketchup och länsning av colamaskinen bar det av mot Bauhaus. Ingen lycka där heller utan det var bara att dra ut mot bussen igen... Självklart är det första man ser när man lämnar Bauhaus vår buss vara på väg mot stationen som låg 300-400 meter bort. Eftersom ingen var sugen på att undersöka handelsområdet mer var det tokrush som gällde. Om vi kämpar som vi gjorde under den korta rushen kan korpen bli riktigt trevlig. Vi hann med och fick till och med sittplats. Något som 3/4 av bussen inte fick, vilket gjorde det hela ännu trevligare.
Nu blev det en kamp mot klockan. När skulle Panduro stänga? Och skulle vi i sånna fall hinna dit? Vi kom överens om att 5 var en ganska trolig stängningstid denna lördagseftermiddag. Det betydde att vi hade cirka 40 minuter på oss att ta oss från Barkarby till Solna C och Panduro.
Mackan verkade få lite hemlängtan när bussen sakta rullade förbi hans hemtrakter, men han lyckades stå emot och ledde oss istället till Barkarbys stolta tågstation. Tåget gnisslade in på stationen 5-6 minuter sent, och Mackan hann föreviga klubbmärket i en lokal sandtunna och få två kronor för besväret. Tåget rullade långsamt fram genom de västra delarna av huvudstaden, och många var det som tyckte att det var lite exotiskt att få se lite nya byggnader.
Vid Sumpan räckte det med tågåkning och istället satsade vi på bussen mot Solna. En satsning som väl gick sådär.. När vi kom ut till hållplatsen möttes vi av en skylt, för jag vet inte vilken gång i ordningen denna dag.
Motgångarna började bli komiska nu. Inget verkade gå våran väg. Hade tåget gått i tid så hade vi redan suttit på bussen mot Solna nu. Men vi traskade utan sura miner de hundra meterna där vi träffade på en tant som sa både att vår buss precis hade gått och att Solna troligen stänger vid fyra, vilket med en snabb titt på klockan var för en tre kvart sen.
När vi hoppade på det som kändes som den 71a bussen för dagen väntade en ganska lång resa mot Solna eftersom vår älskade chaffis bestämde sig för att köra en heldags sighteeing ála japanska turister. Kul tyckte jag som alltid drömt om att få se Huvudsta.
När bussen slira in på Solna C var det många delvis uppgivna, delvis förhoppningsfulla Svarta Snapprar som sprang in i centrumet. Efter lite irrande såg vi till slut skylten vi längtat efter hela dagen: "Panduro". Synd bara att dom stängde 10 minuter innan...
Ingen grät mer än förväntat och efter att Anders gjort några försök att springa igenom gallret gav vi upp. En extra tripp på 5-6 timmar resulterade i... noll liter färg.
Efter ännu en bussresa mot tåget, då vi bland annat fick se Mackans vackra skola, knatade vi ner för rulltrappan, och Mackan berätta om när godisautomaten varit öppen någon vecka tidigare på stationen. När vi kommer ner ser vi den omtalade automaten, men något verkar konstigt med den. "Den är ju öppen!" ropade någon, och det blev startskottet. Mackan och Sebbe lekte zigenare som inte sett mat på två månader när dom slet åt sig olika grejer. Jag ville inte vara sämre utan gick igenom sortimentet. Tyvärr fanns det inte mycket som passade en antichokladare så det slutade med att jag gick därifrån med lite knäckebröd. Sebbe fick ett äpple och nån chokladbit, men den verklige vinnaren var Mackan som utnyttja sin väska för fullt när han slängde ner ett tjugotal nougatbitar i den.
Tågresan hem blev alltså ett rejält frossande för dom flesta, men kanske inte för mig eftersom jag inte riktigt räknar torra knäckebröd som festmåltid, men efter en svältardag gick allt ner.
I Sollentuna gick vi tebaka hem till Tobbe där vi tryckte tröjor och kollade Hipp Hipp. Någon mer detaljerad berättelse om hur det var orkar jag inte skriva, och jag tror inte ni orkar läsa det heller så jag nöjer mej med att skriva att tröjorna blev riktit fina, även om vi bara hann med å skriva namn.
Jag lägger istället upp lite bilder å passar på att tacka för en sjuk, men ändå rolig dag!
Martin A.K.A BigSnapper
